Under julen fanns det ju någon enstaka dag som inte var röd då second handbutikerna var öppna. På en av dessa hittade jag en underbar lampskärm i kopparimitation. Vet inte vad den var gjord av men materialet var rätt styvt. Typ tjock plast-metall-papper. På bilden är det något underlägg som bullar ut under det i aprikos, men själva lampskärmen är rak i underkant. Först kände jag mig underligt lyckligt lottad då jag såg den, men sedan kände jag att den inte var helt rätt ändå. Visserligen, för 80 kronor hade jag kunnat använda den ett tag och sedan återbörda den till loppis, men det kändes ändå inte helt rätt. Jag kunde inte se den rätta platsen för den hos oss.
Jag hittade även denna underbara visp i riktigt gedigen plast, alltså tjock och stabil med bra rulle i veven, den rullade väloljad på utan att haka upp sig det minsta. Först tänkte jag slå till på direkten men sedan besinnade jag mig. Den äkta mannen stod bakom nacken och uttryckte (i ord eller tanke, inte helt klart) "Behöver du verkligen den här vispen?""Kommer du att använda den?" Det var som om den lilla djävul och ängel man ibland föreställer sig på vardera axel personifierades i form av mannen. Det är heller inte första gången det händer, när jag tänker efter. Om han var djävulen eller ängeln låter jag vara osagt.
Därmed blev det som kunde varit årets första fynd inte fyndade alls. Är jag nöjd? Ja. Det kommer fler, riktiga fynd. Jag sparar mig till dem. Även om det grämer mig lite att jag aldrig fick veta hur lampan skulle sett ut här hemma.
Nu i helgen är det dags igen för bloggutmaningen "I mina händer". Gammal som ny hälsas välkommen att visa upp vad som hänt i era händer. Allt för att inspirera och ta oss genom vintern. Och vi är på god väg - februari redan!