Den här lilla asken är ett kärt minne av när jag och min man förlovade oss. Vi var på en strand där det fanns massor av sådana små gula snäckor som jag inte vet namnet på. Nu är jag inte den romantiska typen så den här huserar för tillfället i källaren. Än värre är att jag inte kan minnas var vi förlovade oss. Jo, jag minns ön, men inte exakt var på ön förlovningsstranden ligger. Jag kan inte se framför mig vilken väg vi tog dit. (Jag sa ju att jag inte var den romantiska typen).
Stötte förresten på Kajenns dikt om sommaren och delar med mig av den. Den är tänkt att läsas den första juni, och jag vet inte hur ni hade det, men så värst mycket sommarkänsla hade inte vi den första juni.
Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.
Trevlig sommar på er!